Supernova
Ja, var ska man börja. Det finns mycket men samtidigt väldigt lite att berätta. Nova kom till mig som 4 åring. Hon var min första egenägda häst efter Emerald och visade sig vara något utöver det vanliga. Som ni kanske vet har jag aldrig varit mycket för unghästar då jag själv inte riktigt haft nerverna att hantera deras små fasoner. Så när jag plockade hem Nova som en ung nyinriden individ trodde jag att det var dags att lära sig hela unghäst tänket. När vi lastade henne gick hon snällt och med lite iver in i transporten och stod sedan lugnt och trillskades med hönätet hela vägen från Frigrove hem till stallet som även då var i Moorland. Jag hade självklart provridit henne innan, och min enda tanke var att hon måste gjort av med energi tidigare under dagen, då hon lydde min minsta vink. Det blev ett väldigt bra ridpass och avgörande för att hon fick följa med hem. Väl hemma fick hon genast bekanta sig med Emerald, som tog emot henne utan trams. Han såg otroligt nöjd ut men kollade lite snett när Nova drog igång och brallade runt några varv i hagen. Hon såg bra charmig ut med sin tossiga man och busiga blick! Sedan dess går det inte att skilja dem två åt.
Då Nova visade sig hemmastadd tidigt började jag rida henne bara dagen efter att hon kommit till oss. Ännu en gång möttes jag av en otroligt sammarbetsvillig häst som lätt och villkorslöst trampade på under mig med öronen pekande rakt fram. Efter en del träning kom jag fram till att det här var en häst som skulle gå fram över vad som helst. Hon gick för sin unga ålder otroligt fint i dressyren och hoppade med fantastisk glädje. Terrängen upptäckte jag var hennes stora passion och jag tog henne ofta med till sandtaget uppe vid Firgrove och tränade. Hon trivdes bra på hemmaplan och hennes ständiga glädje smittade alltid av sig hos mig!
Med Nova har jag testat allt ifrån de klassiskt engelska grenarna till western och distansritt, och hon har alltid tuffat på med en bra attityd. Vem som helst skulle kunna sitta upp på den här tjejen och ha underbart roligt, men hon kräver samtidigt mycket aktivering. Man kan säga att Novas historia börjar hos mig, då hennes fyra tidigare år bestått av mycket mamma tid och grundträning. Men hennes tidigare ägare säger det att hon alltid varit en härlig och lätthanterlig häst. Och jag kan inte annat än att hålla med. Nova har aldrig gett mig några problem, och jag har inte heller stött på en så bekymmersfri och glad häst!
Älskad av många, fina Nova.
Westchief
Chiefen, en vacker häst med en lång historia. När jag spekulerat ett tag över om denne korpsvarta champion var en häst för mig gav jag tillslut efter och lät honom följa med hem till oss. Låt mig börja med att säga att han inte var billig... Vad jag fått höra från den tidigare ägaren var han en riktig tävlingsdröm. Gick fantastiskt i dressyren och hoppade med bakben som fick alla att häpna. Med detta sagt och med det jag visst om honom vid köptillfället är jag förvånad att jag nappade överhuvudtaget. En tävlingshäst var inget jag någonsin funderat över - främst på grund av mitt eget ointresse - och han var fortfarande ung, så att avsluta hans karriär var inte logiskt.
I stallet hemma fick Chiefen bekanta sig med Emerald och Nova som var mina enda två. Chiefen blev valack bara året innan han kom till mig och visade till en början ett stort misstycke över Emeralds närvaro. Men efter en vecka med ett staket mellan dem gick det lysande att släppa ihop dem alla tre. Sedan dess har jag aldrig upplevt några svårigheter gällande hans kontakt med nya hästar.
Jag började umgås med Chiefen och han var en dröm i hantering och ridning. Det var tills vi gav oss ut i terrängen för första gången. Det visade sig att den häst alla beundrat så hejdlöst aldrig hade fått lämna stallplanen med dess lyxiga stall och ridbanor, och hade hela sitt liv gått framåt som en programerad maskin. Jag kontaktade den tidigare ägaren i hopp om att få reda på mer, och det visade sig att Chiefen mycket riktigt aldrig ridits ute i skog och mark. Han var en mekaniskt inbiten champion som inte hade en aning om vad han skulle göra utanför paddocken. Han visade sig likgiltig och lämnade inga tecken på självtänkande. Efter en kort tid slog det mig att det inte bara var ute han visade sig stum. Det var hela tiden. Att han var en sån fantasisk häst att hantera var för att han alltid gjort som han blivit tillsagd i hopp om att vara sin människa till lags. Tryckte någon upp ett hinder i ansiktet på honom och sa hoppa så gjorde han det utan att ifrågasätta föremålet eller situatuionen alls. Han hade aldrig fått utrymme att tänka själv, och nu fanns det inte längre något där.
Träningen därifrån var verkligen ingen lek. Jag försökte börja arbeta honom från marken - utan en massa extra utrustning. Han fick springa på lin a i bettlöst träns för att sedan kunna övergå till grimma. Efter mycket jobb började han lära sig att det inte lönade sig att vänta på signaler i form av tryck från utrustningen, utan han blev tvungen att börja lösa situationen på annat sätt. Han började lägga märke till mina tysta signaler och det började äntligen hända lite i huvudet på honom. Han blev tvungen att tänka när han inte förstod vad jag ville, och till en början slutade det ofta med en hel del förvirrade stopp där han bara stod och blängde på mig ungefär som ett frustrerat "vad är det du försöker säga?" Han ville så gärna vara mig tillags men signalerna var inte självklara längre.
Efter många förvirrade men framgångsrika timmar i linan vaknade han äntligen upp. Han förstod nu att det var okej att ta tid på sig. Att han inte blev bestraffad om han gjorde fel och att han hade utrymme att testa sig fram. Jag började ännu en gång ta med honom ut i naturen. Särskilt utmanade jag honom med branta sluttningar, krånglig tätskog och arbete i vatten. Jag manade på honom att gå framåt, men inte mer. Resten fick han lösa själv, och med sin nya förståelse för hur man lär sig nytt trampade han på en aning osäker men målmedveten. Det dröjde inte länge innan han kände sig otroligt hemma ute i terrängen. Vi försökte oss på att hoppa lite rund Firgrove och med lite övning även där gick det galant.
Träningen har bara visat sig positiv. Han har haft bakslag några gånger då ingenting har velat fungera och han kan ännu råka ut för blackouter ibland vilket jag inte kan göra något åt. Men i det hela stora är han idag en häst med bra självförtroende, ett vaket sinne och har en förmåga att gå sin egen väg. Vill han inte så vill han inte - vilket ibland kan vara frustrerande, men jag är stolt över vad han är idag jämtemot förr. Chiefen är inte världens lättaste att rida idag. Han har plötsligt en enorm vilja men har inte förlorat sin egenskap att vilja vara tillags. Han går fortfarande som en klocka på tävlingar men inte på automatik. Hans passion för tävlingsbanan har lett mig in på det spåret och idag har vi tillsammans en hel del fina priser. Men det största priset av allt är att han idag visar en personlighet och vilja som inte fanns förut. Han är en trogen vän och kommer att få stanna hos mig resten av sitt fina liv.
Emerald Beauty
Den palominofärgade skäcken som har funnits vid min sida så långt jag kan minnas. Jag var inte alls så road där i början över att få sitta upp på den äldre tossiga valacken, och vi kom inte alls överens. När jag styrde åt ena hållet gick han åt det andra. Att rida var helt på hans villkor och om han kände för det plöjde han på åt det hållet han kände. Han framkallade frustration och en hel del ilska. Efter några månaders slit gav jag upp. Jag slutade rida honom helt och övergick till diverse av Thomas andra hästar. Men känslan av förlust vägrade försvinna och jag bad om att ännu en gång på ge mig in i kampen. Vilket jag gärna fick göra.
Emerald är en bestämd herre, men han är inte dum. Jag kämpade hårt med att få hans respekt och tillit från marken innan jag satt upp på hans rygg igen. Vad som hände sen vet jag inte. Hästen som tidigare varit så vrång blev mer och mer tillgiven och började visa vilja att vara mig till lags. Det var en helt ny känsla och jag bestämde mig för att se hur långt vi kunde komma.
Nyfikenheten blev till vilja och viljan blev till vänskap. Emerald visade mig mer för varje dag hur han kände sig trygg och bekväm i min närvaro. Efter ytterligare några månaders slit kunde vi äntligen börja träna ihop på riktigt. Jag kunde börja ta vara på hans fina steg och fantastiska visdom. Han var gladare än någonsin.
Träningen gav resultat. På banan gick han med stormsteg och folk stannade häpnade upp för att kasta en blick på denna vackra varelse. Det var inte bara mitt personliga omdöme som visade sig bra. Efter lite tid ställde vi upp i vår första dressyr. Programmet satt och Emerald gjorde en klockren comeback. Resultat på senare tävlingar var inte sämre och jag fick ofta beröm för hur jag lyckats "rätta till" honom.
Under vår tid tillsammans har det hänt så mycket att jag förlorat grepp om tiden. Vi båda har utvecklats på personliga plan, tillit och respekt. Emerald är nu min egen. Jag fick ta emot honom som en gåva då han inte hörde till någon annan än mig. Jag är evigt tacksam.
Emerald lärde mig vad som krävs för att komma en individ nära. Att ge en tyst varelse en chans. En varelse som inte med ord kan försvara sina handlingar, men som kan förklara sig på så många andra sätt. Han har delat med sig av sin visdom, något han samlat på sig under sitt långa liv. Det har hjälpt oss båda.
Idag är Emerald en glad äldre herre som sprudlar av energi och livsglädje. Trots att åldern börjar ta ut sin rätt på framför allt hans leder låter det honom inte stoppas. För mig är han den bästa och jag vet att han är lika tacksam som jag över vad vi lyckats åstakomma.
Min häst, min klippa, min trygghet - min bästa vän.
