Emerald Beauty
Den palominofärgade skäcken som har funnits vid min sida så långt jag kan minnas. Jag var inte alls så road där i början över att få sitta upp på den äldre tossiga valacken, och vi kom inte alls överens. När jag styrde åt ena hållet gick han åt det andra. Att rida var helt på hans villkor och om han kände för det plöjde han på åt det hållet han kände. Han framkallade frustration och en hel del ilska. Efter några månaders slit gav jag upp. Jag slutade rida honom helt och övergick till diverse av Thomas andra hästar. Men känslan av förlust vägrade försvinna och jag bad om att ännu en gång på ge mig in i kampen. Vilket jag gärna fick göra.
Emerald är en bestämd herre, men han är inte dum. Jag kämpade hårt med att få hans respekt och tillit från marken innan jag satt upp på hans rygg igen. Vad som hände sen vet jag inte. Hästen som tidigare varit så vrång blev mer och mer tillgiven och började visa vilja att vara mig till lags. Det var en helt ny känsla och jag bestämde mig för att se hur långt vi kunde komma.
Nyfikenheten blev till vilja och viljan blev till vänskap. Emerald visade mig mer för varje dag hur han kände sig trygg och bekväm i min närvaro. Efter ytterligare några månaders slit kunde vi äntligen börja träna ihop på riktigt. Jag kunde börja ta vara på hans fina steg och fantastiska visdom. Han var gladare än någonsin.
Träningen gav resultat. På banan gick han med stormsteg och folk stannade häpnade upp för att kasta en blick på denna vackra varelse. Det var inte bara mitt personliga omdöme som visade sig bra. Efter lite tid ställde vi upp i vår första dressyr. Programmet satt och Emerald gjorde en klockren comeback. Resultat på senare tävlingar var inte sämre och jag fick ofta beröm för hur jag lyckats "rätta till" honom.
Under vår tid tillsammans har det hänt så mycket att jag förlorat grepp om tiden. Vi båda har utvecklats på personliga plan, tillit och respekt. Emerald är nu min egen. Jag fick ta emot honom som en gåva då han inte hörde till någon annan än mig. Jag är evigt tacksam.
Emerald lärde mig vad som krävs för att komma en individ nära. Att ge en tyst varelse en chans. En varelse som inte med ord kan försvara sina handlingar, men som kan förklara sig på så många andra sätt. Han har delat med sig av sin visdom, något han samlat på sig under sitt långa liv. Det har hjälpt oss båda.
Idag är Emerald en glad äldre herre som sprudlar av energi och livsglädje. Trots att åldern börjar ta ut sin rätt på framför allt hans leder låter det honom inte stoppas. För mig är han den bästa och jag vet att han är lika tacksam som jag över vad vi lyckats åstakomma.
Min häst, min klippa, min trygghet - min bästa vän.
Kommentarer
Trackback
