Quickwhisper

Den här lilla damen är min första köpta häst efter Turbo. Hittade henne på en auktion men tyvärr så fick jag väldigt dåligt med information om vad hon varit med om tidigare.
Det är en blyg och försiktig häst med ett stort hjärta. När du en gång vunnit hennes förtroende så förblir hon din vän för alltid. När hon kom till mig så var hon rädd och osäker, den nya omgivningen skrämde henne rejält och ofta hittade jag henne i hörnet av boxen där hon stod och darrade.
Det visade sig att dressyrbanan var hennes plats, där kom hon ut ur sitt skal och visade upp sina härlig gångarter med glädje. Hon var väldigt lättriden och lyssnade bra på sin ryttare.
Hoppningen var verkligen livsfarlig i början och har ännu inte fått henne hoppa över en bäck eller annat vattenhinder då hon inte är så förtjust i vatten (broar är på gränsfallet, går bra med sällskap!)
Alla ovanliga ljud och saker var också otroligt läskigt. Då tvärnitade hon och rusade tillbaka till tryggheten, som oftast var Turbo. Man hade inget större val än att hålla sig fast för allt man var värd!
Turbo och Quicky fann varandra direkt och med tiden blev dem mycket goda vänner.

 
Quicky fick ofta följa med som handhäst på uteritter när jag red Turbo. Med honom var hon inte lika skvättig och det kom faktiskt tillfällen där hon gick med spetsande öron och ivriga steg framåt. Efter ett tag bytte jag roller på dem, så jag red Quicky och Turbo fick vara handhäst. Quicky hade inga problem med att acceptera det och med tiden kunde jag rida ut själv på henne. Visst blir hon mycket tittagare utan sällskap men inget som framkallade rädsla hos mig.
Har ingen aning vars rädslan för vatten kommit ifrån. Men Quicky verkar vara bergssäker på att det finns ett
Loch Ness-odjur vid varje liten sjö, bäck och å.

 
Idag är Quicky säkrare på sig själv och vänjt sig vid Silverglade. Första gångerna i Skördebygden fick jag handskas med den nervösa Quicky men hon lugnade sig relativt snabbt. Vatten är fortfarande en livsfara och jag är dålig på att träna henne med vattnet. Men hon kan åtminstone gå i närheten av det och ibland sätta ner en hov eller två.
Hon har alltid varit en stjärna vid dressyren och hoppningen är inte heller något problem längre. Hos mig kommer Quicky alltid får stanna, det är en underbart ärlig och rak häst med ett fantastiskt temperament och med sin svarta blänkade hårrem så är hon alltid en fröjd för ögat. 

Southprince

Det hela började med att jag besökte en hästmarknad där det endast såldes frieserhästar. Det var inte alls meningen att jag skulle köpa någon utan var mest där för nöjets skull. Alla hästar var en imponerande syn med stamtavlor utöver det vanliga. Människorna trängdes runt hästarna och priserna blev väldigt höga.
Men mitt i hela smeten stod det en svartgrå valack med hängande huvud och livlös blick. Hästen var ensam i sin lilla hage och ingen säljare syntes till.
Vissa människor stannade till och tittade på honom, men gick snabbt vidare utan något intresse. Hästen tog ingen större notis om mig när jag gick närmare, väntade hos valacken tills hans säljare äntligen kom.
Då fick jag veta att hästen hette Southprince och varit en stor besvikelse för sin ägare, Soutprince hade dressyrmästare i mängder i sin stamtavla. Men det visade sig att den stora valacken inte ville göra det han var född till utan levde upp då han fick hoppa naturhinder ute i skogen.
Och då han vägrade tjäna in pengar till gården skulle han genast bort, vilket slöseri med pengar och sådan talang då hästen var en sådan tjurskalle!


Beklagade hästens öde men gick ändå hem den dagen. Hade egentligen inte tid och pengar för en sådan häst, trots att han inte ville gå på banan så skulle priset ändå bli högt.
Men dagen efter gick jag åter till marknaden,bara för att se om Southprince blivit såld. Det hade han inte, och säljaren var lite bekymrad över vad hästens ägare som även var hans arbetsgivare skulle säga. Då bestämde jag mig för att ta hem honom tills vidare, tills jag kunde hitta ett mer passande hem åt honom.
Sagt och gjort så lastade jag och hans skötare in Southprince i transporten och åkte hem.

 
Dagarna gick och Prins (som jag kallade honom) visade sig en vara en riktig komiker, han har ingen som helst koll på sina fyra ben och brydde sig inte om att lyfta benen ordentligt. Tills det kom till hoppningen
Ute i skogen tog han i och blev en flygande tunna över allt som gick att hoppa över. Han njöt av att flyga obekymrat över naturliga hinder medans vinden flög i manen,
Om vi skulle hoppa i ridhuset blev det plockepinn av banan. Där skulle allt rivas med buller och bång
Inne i stallet skötte han sig bra, men att roade gärna upp tillvaron genom att skruva på vattenslangen, öppna boxdörrar eller tugga sönder saker.

 
Idag är fortfarande Prins en komiker och en sorglös utehoppare, men han kan tänka sig att gå ett dressyrpass eller hoppa färgglada hinder om man ber honom riktigt snällt.
Han är i min ägo också, trots att jag funderat många gånger på att låta honom gå. Men än har inte det perfekta hemmet visat sig och det känns som han hör till gänget ändå.
Vem ska annars släppa ut alla hästarna ur hagen eller leka med vattenslangen liksom?
 

Wildfire

Första gången jag mötte debba stålgrå hingst (som han var just då) var på Marleys Bondgård.
Marley är ju känd för att lugna och trygga hästar så här stack verkligen Wildfire ut. Han stod i sin box, men öronen konstant bakåtstrukna och bet mot allt som i princip fanns att bita på.
Marley berättade att han köpt hästen på en auktion för en strunt summa, hingsten hade tydligen fått nog av sitt liv som galoppör och i sitt senaste löp hade han fullt medvetet rusat mot galoppbanans staket och försökt hoppa över det, men missbedömt avståndet och gick istället omkull. Hans jockey skadades svårt och hästen fick stämplar som "farlig" och "okontrollbar", många tyckte Marley var en dåre som köpt honom.

Men här stod han då. I sin box, rädd och osäker.
Marley tog beslutet att kastrera honom. i hopp om att han skulle bli mera sammarbetsvillig. Han förbättrades tillräckligt för att man skulle kunna släppa ut honom i en hage, där gick han några veckor. Och verkade trivas bra med sitt egna sällskap.

 
Men Marley tyckte inte om att en sån fin unghäst skulle leva som en pensionär. Så han bad mig försöka mig försöka träna honom. Iaf få honom att acceptera att man rörde vid honom.
Dem första gångerna var det omöjligt, han sprang bara bort från mig och hur stor chans har en människa att komma ikapp en häst? svar: Noll
 
En dag efter att jag försökt på alla möjliga sätt försökt fångat Wildfire så satte jag mig ner, mitt i hagen och tjurade. Tyckte att Wildfire var envis, omöjlig och jobbig att ha göra med. Han borde ju vara tacksam över att bli räddad från hundmats fabriken? så gick mina tankar då, haha. Så trångsynt man var på den tiden.
Wildfire kom till mig den gången. Han knuffade på mig som han sa "Har du ingen humor?". Själv så var jag fortfarande sur så gick iväg från honom men då följde han efter, runt runt gick vi hagen. Tills vi båda accepterat den andre.

 
Wildfire visade tydligt att han inte ville ha en bossig människa som bestämde över honom. Han ville ha en vän
Det tog ett tag innan han accepterade att bli ledd i grimskaft, och ännu längre innan han accepterade tränset och sadeln igen.
Våra första ridpass var också lite mardröms liknade, han skulle minsann inte ha någon som talade om för honom vars han skulle gå. Han går dit han vill, end of story.

 
Men vår relation blev allt starkare och till sist så valde han att vilja lyda mig. Han var underbar att rida, trots att han inte var på banan längre så fanns glöden därifrån kvar.
Av Frida så fick han smeknamnet Turbo och ja..det sitter kvar än.
Köpte honom ganska snabbt från Marley, och hos mig blir han kvar för alltid.

I dagsläget så har han mognat och är betydligt lugnare än förut. Finns ingen annan som jag litar lika mycket på som min älskade häst och han betyder mer för mig än vad ord kan beskriva.