Första gången jag mötte debba stålgrå hingst (som han var just då) var på Marleys Bondgård.
Marley är ju känd för att lugna och trygga hästar så här stack verkligen Wildfire ut. Han stod i sin box, men öronen konstant bakåtstrukna och bet mot allt som i princip fanns att bita på.
Marley berättade att han köpt hästen på en auktion för en strunt summa, hingsten hade tydligen fått nog av sitt liv som galoppör och i sitt senaste löp hade han fullt medvetet rusat mot galoppbanans staket och försökt hoppa över det, men missbedömt avståndet och gick istället omkull. Hans jockey skadades svårt och hästen fick stämplar som "farlig" och "okontrollbar", många tyckte Marley var en dåre som köpt honom.

Men här stod han då. I sin box, rädd och osäker.
Marley tog beslutet att kastrera honom. i hopp om att han skulle bli mera sammarbetsvillig. Han förbättrades tillräckligt för att man skulle kunna släppa ut honom i en hage, där gick han några veckor. Och verkade trivas bra med sitt egna sällskap.

Men Marley tyckte inte om att en sån fin unghäst skulle leva som en pensionär. Så han bad mig försöka mig försöka träna honom. Iaf få honom att acceptera att man rörde vid honom.
Dem första gångerna var det omöjligt, han sprang bara bort från mig och hur stor chans har en människa att komma ikapp en häst? svar: Noll

En dag efter att jag försökt på alla möjliga sätt försökt fångat Wildfire så satte jag mig ner, mitt i hagen och tjurade. Tyckte att Wildfire var envis, omöjlig och jobbig att ha göra med. Han borde ju vara tacksam över att bli räddad från hundmats fabriken? så gick mina tankar då, haha. Så trångsynt man var på den tiden.
Wildfire kom till mig den gången. Han knuffade på mig som han sa "Har du ingen humor?". Själv så var jag fortfarande sur så gick iväg från honom men då följde han efter, runt runt gick vi hagen. Tills vi båda accepterat den andre.

Wildfire visade tydligt att han inte ville ha en bossig människa som bestämde över honom. Han ville ha en vän
Det tog ett tag innan han accepterade att bli ledd i grimskaft, och ännu längre innan han accepterade tränset och sadeln igen.
Våra första ridpass var också lite mardröms liknade, han skulle minsann inte ha någon som talade om för honom vars han skulle gå. Han går dit han vill, end of story.

Men vår relation blev allt starkare och till sist så valde han att vilja lyda mig. Han var underbar att rida, trots att han inte var på banan längre så fanns glöden därifrån kvar.
Av Frida så fick han smeknamnet Turbo och ja..det sitter kvar än.
Köpte honom ganska snabbt från Marley, och hos mig blir han kvar för alltid.

I dagsläget så har han mognat och är betydligt lugnare än förut. Finns ingen annan som jag litar lika mycket på som min älskade häst och han betyder mer för mig än vad ord kan beskriva.