Westchief

Chiefen, en vacker häst med en lång historia. När jag spekulerat ett tag över om denne korpsvarta champion var en häst för mig gav jag tillslut efter och lät honom följa med hem till oss. Låt mig börja med att säga att han inte var billig... Vad jag fått höra från den tidigare ägaren var han en riktig tävlingsdröm. Gick fantastiskt i dressyren och hoppade med bakben som fick alla att häpna. Med detta sagt och med det jag visst om honom vid köptillfället är jag förvånad att jag nappade överhuvudtaget. En tävlingshäst var inget jag någonsin funderat över - främst på grund av mitt eget ointresse - och han var fortfarande ung, så att avsluta hans karriär var inte logiskt. 
 
I stallet hemma fick Chiefen bekanta sig med Emerald och Nova som var mina enda två. Chiefen blev valack bara året innan han kom till mig och visade till en början ett stort misstycke över Emeralds närvaro. Men efter en vecka med ett staket mellan dem gick det lysande att släppa ihop dem alla tre. Sedan dess har jag aldrig upplevt några svårigheter gällande hans kontakt med nya hästar. 
 
 
Jag började umgås med Chiefen och han var en dröm i hantering och ridning. Det var tills vi gav oss ut i terrängen för första gången. Det visade sig att den häst alla beundrat så hejdlöst aldrig hade fått lämna stallplanen med dess lyxiga stall och ridbanor, och hade hela sitt liv gått framåt som en programerad maskin. Jag kontaktade den tidigare ägaren i hopp om att få reda på mer, och det visade sig att Chiefen mycket riktigt aldrig ridits ute i skog och mark. Han var en mekaniskt inbiten champion som inte hade en aning om vad han skulle göra utanför paddocken. Han visade sig likgiltig och lämnade inga tecken på självtänkande. Efter en kort tid slog det mig att det inte bara var ute han visade sig stum. Det var hela tiden. Att han var en sån fantasisk häst att hantera var för att han alltid gjort som han blivit tillsagd i hopp om att vara sin människa till lags. Tryckte någon upp ett hinder i ansiktet på honom och sa hoppa så gjorde han det utan att ifrågasätta föremålet eller situatuionen alls. Han hade aldrig fått utrymme att tänka själv, och nu fanns det inte längre något där. 
 
 
Träningen därifrån var verkligen ingen lek. Jag försökte börja arbeta honom från marken - utan en massa extra utrustning. Han fick springa på lin a i bettlöst träns för att sedan kunna övergå till grimma. Efter mycket jobb började han lära sig att det inte lönade sig att vänta på signaler i form av tryck från utrustningen, utan han blev tvungen att börja lösa situationen på annat sätt. Han började lägga märke till mina tysta signaler och det började äntligen hända lite i huvudet på honom. Han blev tvungen att tänka när han inte förstod vad jag ville, och till en början slutade det ofta med en hel del förvirrade stopp där han bara stod och blängde på mig ungefär som ett frustrerat "vad är det du försöker säga?" Han ville så gärna vara mig tillags men signalerna var inte självklara längre.
 
Efter många förvirrade men framgångsrika timmar i linan vaknade han äntligen upp. Han förstod nu att det var okej att ta tid på sig. Att han inte blev bestraffad om han gjorde fel och att han hade utrymme att testa sig fram. Jag började ännu en gång ta med honom ut i naturen. Särskilt utmanade jag honom med branta sluttningar, krånglig tätskog och arbete i vatten. Jag manade på honom att gå framåt, men inte mer. Resten fick han lösa själv, och med sin nya förståelse för hur man lär sig nytt trampade han på en aning osäker men målmedveten. Det dröjde inte länge innan han kände sig otroligt hemma ute i terrängen. Vi försökte oss på att hoppa lite rund Firgrove och med lite övning även där gick det galant. 
 
Träningen har bara visat sig positiv. Han har haft bakslag några gånger då ingenting har velat fungera och han kan ännu råka ut för blackouter ibland vilket jag inte kan göra något åt. Men i det hela stora är han idag en häst med bra självförtroende, ett vaket sinne och har en förmåga att gå sin egen väg. Vill han inte så vill han inte - vilket ibland kan vara frustrerande, men jag är stolt över vad han är idag jämtemot förr. Chiefen är inte världens lättaste att rida idag. Han har plötsligt en enorm vilja men har inte förlorat sin egenskap att vilja vara tillags. Han går fortfarande som en klocka på tävlingar men inte på automatik. Hans passion för tävlingsbanan har lett mig in på det spåret och idag har vi tillsammans en hel del fina priser. Men det största priset av allt är att han idag visar en personlighet och vilja som inte fanns förut. Han är en trogen vän och kommer att få stanna hos mig resten av sitt fina liv. 
 
 
Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback