Efter att hon fått springa ordentligt och sett lite annat än Moorland, så tassade vi hemåt igen. Jag hade planerat att träna Whis idag då hennes träning kommit igång bra. Så jag släppte Novan i hagen där hon möttes av en glad men lite stött Emerald som gått ensam på sin plätt under morgonen (att det går kompisar en meter från hans hage spelade ju ingen större roll. Haha) Så trots att han varit långt ifrån ensam så såg det ut på honom som om det varit världskatastrof och han gav mig knappt en blick. Han vände tvärt när jag släppt Nova och travade med högburet huvud och lika hög svans iväg med henne skrittande efter, som att "Jaja.. Ge dig nu gubbe.." Charmiga är dem mina älskade knashästar! Chiefen, Sam och Rave kollade slött upp från att ha haft huvudet nerborrat i silagekaret. Vacker syn må jag säga. 

 

Vidare till nästa hage där jag hittade Whis, Atlas och lille Fighter stående lika nöjda med sin mat gick jag in och blev plötsligt bemött av mitt överexalterade udda gäng som alla tre kom farande i full fart. Haha. Alla hästarna verkar ha fått ny energi av kylan och snön. Men hur som helst så kidnappade jag Whis efter att med mycket om och men fått bort Atlas rumpa.. Han måste verkligen skärpa sig nu. Det är spännande att se hur han som ung hingst kan gå tillsammans med stona utan att bli tokig. Han är ju ganska liten, och Whis tvekar inte att säga ifrån om han kommer för nära. Vilket är himla tur! Duktiga flickan.

 

Jag borstade av henne en snabbis utanför stallet, hon börjar få riktigt tjock päls nu, och snön bidrar tack och lov med relativt rena hästar. Sedan fumlade jag på sadel och träns och red ner till kavalettin vid Moorland för att värma upp. Det slutade väldigt intressant må jag säga. Whis som alltid är världens snällaste, ville inte alls låta mig sitta upp. Efter ett antal försök ledde jag henne ett varv runt banan för att se om det var något som markerade eller så. Men nae. Hm tänkte jag och gjorde ett till försök att sitta upp. Men hon grimaserade lika mycket nu och sparkade irriterat med frambenet. Tillslut satt jag upp och hon gick med öronen riktade bakåt mot mig hela varvet jag skrittade runt innan jag bestämde mig för att sitta av igen. Jag pratade lite med henne och tog av utrustningen. Då sken hon upp som en sol igen! Hon var helt enkelt inte på hurmör idag. Så jag ledde ut henne till flocken knas som alla sju tuggande kollade upp och blängde som älgar när jag släppte henne, och hon rusade i full fart iväg till sina vänner igen och började äta mat. Ibland har dem precis som vi en riktigt slö och trött dag, och det tycker jag verkligen dem förtjänar.